Det är inte alltför många av oss som fått äran att köra en Suzuki RG500 Gamma. De var inte helt vanliga ens när de var nyaktuella.

Att idag hitta en orörd, fin orginalare som är till salu måste i Sverige vara belagt med samma komplexitet som det tycks vara att få fast en statsministermördare.

 

Suzuki RG500 Gamma levde under samma epok som Yamaha RD500, Honda NS400R och Kawasaki KR1S för att nämna några andra balla tvåtaktare. Ett tag var jag faktiskt ute efter att köpa en men det blev av ekonomiska skäl en Honda NS400R som inköptes. Det är inget jag ångrar men en Suzuki RG500 smäller ändå högre. Men, jag skulle må riktigt dåligt om jag som yngling ha ägt en RG500 och kanske kraschat ihjäl den eller sålt den för att köpa något annat. Det är kanske lika bra att jag aldrig har haft någon, men om jag idag skulle få fatt i en fin originalare skulle den få bli en vardagsrumsprydnad, hamna på podie i sovrummet eller kanske stå belyst i hallen hemma för att visa att gästen har kommit till en motorcyklist som vet var hans hjärta sitter.

Nu och då skulle den startats, varmköras under högtidliga former och sedan skulle det gasas för allt vad de gamla torra däcken höll.

 

Ta en titt på bilden och kolla in de korta burkarna till ljuddämpare, tankluftningen, de antagligen undemåliga frambromsarna,den snygga ventilationen till de övre rören och den så snygga lacken. Jag blir alldelse hänförd av Gamman.

 

Jag riktigt kan höra hur RG:n väser, surrar och hysteriskt når toppen av effektregistret när jag i fantasin drar iväg på min Suzuki RG500 Gamma.

Skulle jag vurpa den skulle jag aldrig förlåta mig själv. Det är nackdelen med att ha en unikumnära drömhoj. Men, så skönt för mig... Jag har ju ingen RG500.

 

Vilken 80-talshoj är din absoluta favorit?

Ja, jag erkänner. Jag är svag för små motorcyklar med låg effekt och taskig väghållning. Det har en charm jag har svårt att stå emot.

Däremot får det inte vara rent dåliga konstruktioner, då tappar jag snart lusten.

 

En gång i tiden hade jag en Yamaha RD125 DX. Jag har faktiskt haft två totalt, när jag tänker efter. Den första jag köpte såldes i Vallentuna 1986. Den var svart och den hade Allspeed-rör på. Den lät så rejsigt tyckte jag. Än idag kan jag men någorlunda rättvisa härma dess avgasljud. "Prickeprickiprickprickprickepricketteprickprickprick."

 

Killen som sålde den hade polerat sadeln med vinylglans och jag som olindrigt körsugen tonåring föll såklart för en hoj som man åkte bakåt på sadeln vid acceleration. Visst, trimrören och förgasarinställningen gjorde sitt till att den verkligen gick fortare. Åtminstone än en original RD125.

Att hojen sedan varken lämnade någon annan bakom eller vad sådär sadelhal så värst länge spelade ingen roll. Jag hade en RD125DX! Jag vill faktiskt ha en igen, vet du någon som har en till salu så är jag idel öra.

Jag minns också att den RD:n hade kompressorhorn som överröstade allt. Mycket viktigt för en överläppsfjunig motorcyklist.

 

Den andra RD125DX:en jag hade införskaffades strax norr om Uppsala. Den var aningen slöare än min första RD, men vad gjorde det när åldern på föraren var närmare 35. Jag jobbade då hos Tolle i Bromma. Tolle som utöver att han ostridbart är världens framgaffelkonung räddat choppersverige ifrån lagar om max 45° gaffelvinkel också är en rasande trevlig människa hade då en butik för just choppergafflar. Där stod min lilla Yamaha RD125DX bredvid imponerande aphängare och stöddiga bråkmakarharleys. Det var lätt humoristiskt att se på när personalen skulle hem. Tolle gick igenom proceduren att starta en överkompad Big Twin.

Ut med kicken, på med tändning och soppakran, en hand på insuget, kicka runt en varv, bort med handen och upp med kroppstyngden och skicka runt den där nära två liter stora harleyn för att blott få runt motorn med ett "Fu-pu-TAPU-ta-schu-si-schu-si". Det är nämligen precis så en Harley som inte går igång på första kicken låter. Det är bara att fråga någon som har en Harley.

 

När väl Harleyn startat så lyfter jag min RD vars sidstöd automatiskt far upp och lägger i ettan. Därefter vrids tändningen på och jag håller in kopplingen, rullar hojen bakåt mellan mina ben och ger den skjuts frammåt och i den rörelsen så dumpar jag till kort med kopplingen och den lilla RD:n puttrar med en uppvarvning igång. Av det knattret hörs inte ett smack bredvid H-D:n. Blott ristningar i händerna och ystra rörelser i varvräknarehuset låter meddela att det nu bara är att åka hem. Det gjorde jag. När jag tänker efter så kan jag nog dra mig till minnes att jag kunde höra Tolles Harley hela hans väg hem.

 

Det är skillnad på hojar och hojar.

Jag sitter här hemma och ser småflingor falla utanför.
Vinter är rätt trist ur en aspekt. Det är inte optimalt att köra, åtminstone inte som det ser ut ute just nu. Tilläggas bör ju att vi på MC-Nytt faktisk kör hoj. Åtminstone till idag.

 

Idag lämnade jag Jimmies GS kvar på jobbet då jag hörde att YR.NO och Weahter.com sjöng i kör om ymniga snöfall. Om Pelle körde skotern eller tog bussen hem vet jag inte... Skoter? Ja, Pelle kör skoter just nu. En gammal Kymco 150-kubikare. Varför? För att jag kör Jimmies GS, annars hade ju Pelle kört den.

Nåväl. Tillbaka till det här med att sita hemma och se snö falla.

Jag sitter på Blocket och ser en hoj jag vill ha, En Yamaha SR 500. Det är banne mig en drömhoj för mig.

 

Tänk om det var vår, en skön vårmorgon och jag packat ner en färsk fralla med smör, skinka, ost, svartpeppar och en knivsudd senap. Därtill ett litet salladsblad i. Med hade jag en termos med perfekt starkt kaffe som jag stoppat ner in en axelremsväska av svart skinn.

 

Jag kickar igång min SR och drar iväg bland de sista slöjorna av dimma på fältens krokade småvägar och sätter kosan mot något skönt ställe där jag kan sitta och sippa kaffe och tugga på det medhavda medan SR:en står och tickar av sig värmen.

 

Är det inte härligt? Att kunna vara motorcyklist, kunna känna och förstå känslan därtill att kunna skapa ett habegär av en motorcykel i en vårillusion.

 

Är det inte skönt att kunna säga att du är stolt över att vara motorcyklist och att du rätt långt, om inte i helhet, var med i min dröm och vision om den där SR:en och morgonturen. Den riktigt inbitne till och med kände hur senapen stack lite pikant behagligt i näsan.

 

Vilken hoj drömmer du om?

Henning frågade för ett tag sedan vilka platser jag helst skulle vilja se om jag inte var begränsad av tid eller pengar. Svaret krävde betänketid...3 platser betyder för mig att jag måste tänka kontinentalt. 3 landområden alltså.

1. 
Först skulle jag bege mig till Nya Zeeland och hyra en mångsidig hoj som klarar både dåliga och bra vägar. Jag skulle börja från norr och titta till en av världens längsta sandstränder. Den är 8,8 mil lång och en lämplig uppvärmning. Titt som tätt stöter man på övergivna bilar där bara taket sticker upp ur sanden. Se bild från verkligheten här http://g.co/maps/r3rgn
Efter att ha avverkat en tid i sanddynerna och badat mig skrynklig skulle jag välja småvägar söderut. Den här traktorn skulle jag provsitta, bara för att ha gjort det http://g.co/maps/rbbnb
Därefter längre söderut längs små grusvägar http://g.co/maps/utspq
Vidare till SYDÖN och läckra Milford Sound http://g.co/maps/8r4yu
Det var Nya Zealand...som för mig är ETT landområde.

2.
Den amerikanska kontinenten. Jag skulle börja från sydamerika vidare upp till nordamerika och Usa.
Jag vill provöppna en amerikansk brevlåda med sån där flaggpinne. Jag vill även provsitta en av deras verandor och se om den inhemska ölen smakar bättre i verandagungstol än överallt annars. Just denna veranda körde jag förbi en gång, men glömde då själva provsittningen http://g.co/maps/24upc
Sen vidare till Kanada och Alaska. Jag skulle kappköra med en zodiac-björn. Kanske klämma på björnens nos. Därefter ett hoppa vidare till nästa landområde:

3.
Afrika och vidare till Asien och sen Europa. Med stor hemlängtan skulle jag äntligen komma hem till Sverige efter 21 år på resande fot. Då skulle jag sätta ned stödet på denna plats http://g.co/maps/89939 och skriva i denna blogg att jag fortfarande har kvar drömmen om att korsa Australien på hoj...


Du då Henning, vilken tillverkare som inte bygger hojar önskar du hade gjort det, och varför.
(Exempel: "Apple för att de är så användarvänliga och skapar köpbehov" eller "Volvo för att de är så säkra" ...ja du fattar. Om du inte förstår kan du fråga mig.)

Om jag får välja bland alla levande och döda MC-profiler så har jag några uppslag, men ett sticker fram mer än andra. Det blir Professorn.

Harry "Professorn" Lundberger föddes 1918 i Spånga och dog i Tensta 2005. Däremellan hann han att göra sig vida bemärkt i alla möjliga MC-sammanhang. Han började tävla 1940 och fortsatte sedan till mitten av 60-talet. Det mesta provade han på under sin långa tävlingskarriär, som Jordbanelopp, Backtävlingar, Speedway, Road Racing med TT-lopp i Hedemora och Isle of Man som höjdpunkter.

På senare år var han ofta över till Isle of Man där han tjänstgjorde som bedömare av gamla veteran-MC.  Sitt smeknamn "Professorn" fick han för sin omfattande och gedigna kunskap om allt som rörde motorcyklar, motorer och trimningar. Det sägs att han hade fotografiskt minne, och det var väl detta som alltid kom väl till pass när han avlät sig allehanda förnumstiga kommentarer medan han på sitt lite sjaviga vis rörde sig runt bland MC-folk. Från text av Göran Håkansson i Hallsberg.

Många roliga och intressanta människor har jag intervjuat under min tid på MC-Nytt. Det finns flera att intervjua och fler intevjuer kommer, men just Harry Lundbergen, kallad Professorn, är en så stark profil att han blir den som jag helst skulle vilja sätta mig och lyssna på.

Det jag hört om honomm är att han var mannen som alltid var med, så snart det var ett mc-evenemang så kom han dit. Han kunde allt och var oerhört påläst. Sånt gillar jag.

Du då, Jimmie, om du skulle ut på en resa på motorcykel och inte var begränsad av tid, pengar eller sånt; vilka platser skulle du helst vilja se?

Vad är egentligen en profil? Och bara EN profil??? Måste det vara en känd människa eller räcker det med intressanta personer överlag?
(Henning själv har ju gjort massor av kändisporträtt så där finns nog mer att ösa ur... å han är ju själv en profil för tusan bövlar!)

Bengt Björklund som startade MC-Nytt 1959 är fascinerande. Honom pratade jag med senast i dag. Den 6 mars firar han 60 år som journalist och själv är han 82 år och har förstås massor av intressant att berätta. Förutom att starta Mc-Nytt har han även startat SMC, bara så där liksom... och en del annat som jag tänkte berätta mer om senare i papperstidningen. 

Folk som varit med förr är ofta intressanta att prata med tycker jag. Vore jag inte bokstavssorterare skulle jag nog sitta och lyssna på levnadsberättelser i nåt äldreboende i stället.
Berättelser ja. Många som kör hoj har ofta massor av intressant att berätta om. Kanske för att de gjort sig så oerhört rika på upplevelser tack vare sin hobby? Allt med mc handlar ju om upplevelser.
 Till exempel min morfar som åkte runt i landet på alla möjliga typer av motorcyklar, långt innan ordet touring fanns. (Han dog 96 år gammal förra året men lämnade en av sina hojar i en lada någonstans i Uppland berättade han för mig en gång... hittar du den får du gärna höra av dig! ;)

En brano yngre person som fascinerade är tidigare Dakarförare Lundmark i Arvidsjaur som jag körde HP2 med under en minnesvärd helg. Att se honom sladda fram på grusväg var som att lyssna till klassisk musik. Inte ens en rentjur stoppade hans framfart, utan lämnade bara lite bränd päls på den utstickande cylindern. (Renen klarade sig också fint.)  
En annan kul kille var farsans barndomskompis Fladder som höll på att skrämma slag på mig första gången vi sågs... jag körde fel typ av hoj (japansk) och han muttrade nåt om "granatmat". När Fladder såg min darrande underläpp gapskrattade han så magen hoppade.
Eller den där gången när... näe nu får det räcka... det är för svårt att sortera ut bara några få möten och människor. Jag ger upp. Hädanefter ställer vi bara enkla frågor... eller hur?

Henning, vilken mc-person (levande eller död) skulle du helst vilja ha en intervju med?

Jo, då Jimmie ställde mig frågan om hur hojar ser ut om 15 år och jag knorrade över att det blir pinsamt om jag sticker ut hakan för långt så tyckte Jimmie att jag fick säga vilken fråga jag ville ha själv istället.
Tack Jimmie. Det var en fin gest.

Måste bloggen handla om hojar hela tiden? Kan inte jag få frågor om vilken wirre jag gillar mest, vilka gamla stridsplan jag helst skulle vilja provflyga eller hur jag tror det skulle vara att köra undervattens-bandfordon under Atlanten och vad jag tror att jag skulle få se på vägen...

Nej, kanske inte. Men ok, jag säger såhär:
-Vilken motorcykelmänniska, nu levande eller död skulle du helst vilja ha en intrevju med? Den frågan vill jag ha.
Själv då? Vilken är den mest fascinerande motorcykelprofil du stött på i yrke eller fritid. Berätta!

[Flygplanet på bilden är en Hawker Tempest. Konstnär: Anders Lejczak]

Henning undrade vad jag saknar i dag som det fanns mer av förr. En snabb uppräkning: Tvåtakt, Galna designkoncept, Plåt, 80-talsfärger, Kasettspelare i kåpan, Eftermarknadskåpor och Scoopet om att Saab skulle bygga hoj (MC-Nytt 7.1988) 

Fast mest saknar jag:
1. Blandad hojåkarålder
I dag är majoriteten som jag. Män i 40-årsåldern och uppåt. 125:an tvärdog för rätt länge sedan medan mopparna försvann ganska nyligen (EU&klass2&allt vad klasser heter).
I mina ögon delvis på grund av vansinniga regler vad gäller effekt och körkort. Numera är tvåhjulingen lika "onaturlig" i svenska familjers vardag som den en gång var självklar i många tonårsfamiljer. (För att inte tala om hur det ser ut i massor av andra länder... där alla generationer håller i ett styre till vardags. Är det inte mormor som ska till risfältet, olivfältet, marknaden eller kiosken så är det dottern som ska till skolan. I dessa länder ses tvåhjulingen som självklar och du behöver inte ens vara särskilt cool, eller ens se arg ut, för att sitta på en hoj...)
Under punkten 1 platsar även det allmänna motorintresset bland yngre generationer. Något som mannen på denna länk tar upp.

2. Lågsadlade hojar
Bortsett från lätta hojar saknar jag också att man riktigt långt tillbaka i tiden inte behövde ha giraffben (som jag) för att köra med grovmönstrade däck. (Sockerbitsmönstrade däck saknar jag förresten också...)
I dag tycks varenda off-road tvunget se ut som om de ska köras mellan Paris&Dakar... och om vi dessutom lägger till vår allmänna kubikhets...1000-1200 kubik på en "off-road"... hur smart är det? Egentligen. Jo jag gillar det ju men f-n#¤)=#%"(())"=""= ICKE de gånger hojen fått slagsida och kroppen är som kokt pasta efter lite jobbig körning.  
Frågan är, behövs all denna fjädringsväg / kubik / vikt / sadelhöjd på ALLA hojar eller finns det plats för alternativ? Kan man kanske ha några modeller som liknar gamla tiders offroadare där det enda som skiljde dem från asfaltssyskonen var högt uppdragen ljuddämpare och grovmönstrade däck. Ja inte vet jag... möjligen är vi (jag) lite för mån om imagen för att sätta oss (mig) på en "för liten" motorcykel? Oavsett svar, eller om det finns någon lösning så är det vad jag saknar mest från förr i dagens hoj-Sverige.
(Ok, jag saknar lättare packning också...förr behövdes inte dator, filmkamera, systemkamera, laddsladdar osv när man var ute...)

3. Årgång 1986 av MC-Nytt.
Saknar jag också. Årgången finns inte i vårt arkiv så om du känner någon som vill sälja dessa nummer - hör av dig! 
jimmie.obom@mcnytt.se

Henning, om du fick välja din egen fråga till nästa blogginlägg. Vilken fråga väljer du då att svara på?

 

 

Vad kör vi om tio - femton år? Det är en oerhört intressant fråga. Samtidgt är frågan en hat-fråga...
Att sticka ut hakan och säga att jag tror kommer vara att ett skäl att häckla mig i samma framtid som jag talar om. Idag har vissa teknikers en livslängd som en normal hicka ungefär medan vissa andra lever betydligt längre.

Någon lär ha sagt att om bruket av hästar inne i städerna fortsatte att öka så skulle de om si och så lång tid bli källare av markplan av all skit som hästarna producerade. Patentverken skulle försvinna då allt redan var uppfunnet, förkunnades för lite över 100 år sedan. Så, det blir inte lätt att sia om framtiden utan att offra sig för hånskrattarna.

Det jag tror är att miljöregler och andra effektiviseringskrav kommer att göra att vi kanske se en ökning av antalet nya fordon med mindre hjul som också väger mindre. Allt kommer att tvingas bli lättare och mer effektivt hela ledet från tillverkning till bruk. Bara en sådan sak som hur mycket miljö som sparas på att man fraktar små hjul kan kanske komma att räknas in i den fremtidahelhetsmallen? De stora hjulen, som 17 - 21 tum, behövs kanske inte på framtidens biljardbordssläta vägar. Vem vet, vi kanske alla kör mer skoterliknande saker som drivs på batteri eller kanske gas eller något annat som inte ger samma utsläpp som bensin och diesel. Kanske sprit?

Men, för de allra flesta motorcyklar kommer nog inte de närmaste tio åren betyda så vansinnigt mycket.

Men du Jimmie, vad som fanns och brukades förr tycker du vi har för lite av idag?

I dag brinner jag inte för någon särskild motorcykelmodell men innan jag själv ens var i närheten av något körkort ritade jag ofta hojar. Det viktigaste dåförtiden var att mina tecknade alster hade massor av rykande avgasrör. För ju fler avgasrör - desto snabbare hoj - det visste ju alla.

Mitt självklara val när jag bläddrade i hojtidningarna på den tiden var därför Benelli 750 Sei. Den hade precis så många avgasrör som en motorcykel krävde.
Det var också viktigt att den hade lika många på var sida. Ordning måste det vara. Till min fasa fanns det hojar med ojämnt antal rör... som Hennings nyss nämnda NS400 med tre felspridda pipor. Det hade aldrig funkat hos mig...

När jag sen blev lite äldre och kom upp i 125:a-åldern var det viktigare med grova rör. Varenda 125:a hade ju små löjliga putrör där tvåtaktspluttret knappt kom ut. (Steget till tung hoj var därmed viktigt ur fler aspekter.)
Hur som helst, en dag skruvade jag bort den fjuttiga slutburken helt och till min besvikelse gick hojen sämre - fast den lät bättre. Någon gång i begynnelsen hade jag alltså blivit lurad!
Bitterheten över detta slutade med att jag aldrig mer skulle ha några som helst favoritmodeller att brinna för. I vuxen ålder har jag alltid varit ytterst otrogen i mina hojval så märkes- och modellfanatism är inte riktigt min grej.

Henning, vad ser du i spåkulan? Vad kör vi om 10-15 år?

Mässor brukar vara kul om du slipper jobba på dem, åtminstone som utställare. Jag minns själv en gång då jag hjälpte en polare att sälja kakor på en mässa. Mer hjärnmördande aktivitet har jag aldrig varit med om. Det var nog inte just ett sånt minne Jimmie undrade över... Snarare mc-mässminne.

Det som för mig är mest graverande mässminne är när jag gick på Älvsjömässan 1985 och såg Hondas bedrövligt fula sporthoj i den omöjliga klassen 400 kubik. En trecylindrig tvåtaktare med en av "cigarrerna" uppstoppad i rompan. En sån ville väl ingen ha. Jo, en kille i Sverige blev sinom tid brinnande fanatiker för dem. Det var Henning Svedberg som startade märkesklubb för dem och allt. En period ägde jag två samtidigit. Sen har det köpts och sålts en del. Den blev min absoluta favorithoj genom tiderna...

Jimmie, vilken motorcykelmodell har du brunnit som allra mest för?

Vad minns du bäst från alla mässor du har besökt vad gäller monter, monterdetalj, showstopper, hoj eller vad som helst. Vad fick dig att stanna upp?

Klippet här intill (klicka på rubriken ovan om du bara ser bilden) visar en Kawasaki ZX-10 med högtalare och stereo från JBL på NEC Bike Show 2010 i Birmingham. 
Gillar eller ogillar ni högtalarhojen...? Kommentera nedan.

Henning undrade vad som varit min dyraste läropeng vad gäller motorcykelgrejor. Ämnet är känsligt, men överst på listan hamnar helt klart min dumhet när jag efter flera mils körning öppnade en surströmmingsburk som åkt med i packväskan. Jag befann mig i Sveriges björnrikaste område i Jämtland och tanken var att locka björnar genom att luta en stor gren med surströmming och lite härskna köttstycken mot hojen. Hmm

På den tiden var jag frilansreporter på denna tidning och ville fånga björnar på samma bild som min egen hoj... det fanns inga gränser i jakten på scoop. 
Hur som helst, efter att ha skakats runt i packväskan några mil längs en skumpig grusväg var det dags att öppna härligheten. Övertrycket i burken var enormt blev jag varse. Surströmmingsspadet duschades inte bara i ansiktet och den förvånade munnen utan också över dyra mc-jackan och mc-byxorna.
Efter en arg ramsa infann sig björnfrossan... vad händer om nallarna känner lukten NU? Kan jag övertala dem om att jag inte smakar som jag doftar?

Jag var rätt snabbt nere i ett närbeläget vattendrag, iklädd hela mc-stället och en flaska YES diskmedel från stugan (där jag senare bevakade min björnfälla med kameran på stativ). Inga björnar behagade visa sig alls.

Nog om det förflutna. Äntligen skingrar sig vinterkänslan och vi kan börja leva i nuet igen tack vare en viss mc-mässa. Resten av veckan är det Göteborg som gäller. Hoppas vi ses där!

Jimmie frågade i den förra bloggen vilken som var den motorcykelresa jag aldrig skulle glömma. Jag behöver inte söka länge i minnet för att komma på vilken det är. Min resa på H-D i USA. Inget av det som gjorde denna resa hemsk beror på vilket land jag var i eller vilken hoj jag åkte på. Allt det var frid och fröjd med hojar, reserrutt, väder och rubbet. Förutom min mage.

Jag hade ätit någon form av beef jerky, åtminstone tror jag att det var den, som fick min mage att ge full gas. Här satt jag längs en av USAs vackraste vägsträckningar och nöp igen så jag höll på att få kramp i en av kroppens minst nämnbara muskler.

Resesällskapet var en bunt franska journalister som inte kunde engelska och som heller inte brydde sig ett smack om att jag inte kunde franska eller ens hade koll på vart vi skulle. Jag hittar också så dåligt i Kalifornien. Det var bara att haka på och försöka få en chans att gå på wc där jag visste att de skulle stanna en längre stund. Det skedde inte lika ofta som min mage krävde.

Saken blev efter hand något bättre. Jag fick gå på muggen och magen blev aningen lugnare, men inte bra. Kvällen kom och jag var närmast uttorkad och blev tröttare och tröttare. Att stanna och dricka vatten blev min huvudsyssla vid sidan av att köra. Tillslut var nattmörkret där och kurvorna tätnade uppe på de slingriga bergvägarna. Gatubelysning fanns inte och lyset från hojen var inte mycket att hurra över. Fransoserna låg före och gasade som små blådårar. En och annan gång var jag utanför vägmarkeringen och några gånger ute i det vi kan kalla spenaten.

När jag såhär i efterhand har sett film från vägen vi körde, tagen i dagsljus. Jag kan kallt konstatera att det inte var någon lämplig väg att köra utan sikt. Hade jag åkt av vägen i fel kurva hade jag blivit en fläck på änden av stupet. En blöt fläck. En röd och brun.

Nu klararde jag mig och överlevde. Behövde inte ens byta några kläder av andra skäl än vanlig normalhygensskäl. Men det var nära flera gånger. Både i kurvorna och i brallorna.

Hu, den gången vill jag inte resa igen, men gärna med samma hoj på samma ställe. Kanske utan de där fransoserna...

Du då, Jimmie? Vilket blev din dyraste läropeng vad det gäller motorcykelgrejor?

Henning undrade vad jag skulle välja för hoj för 15 000 om resan gick till Finlands skogar och skogsvägar. Först vill jag säga att för mig är Finland en favorit när det kommer till upptäcksresor, oavsett jag åker grovdäckad eller findäckad mc. Finland har trevligt folk, soliga somrar, djupa skogar och massor av badsjöar.
Med min 15 000 ?-hoj skulle jag återvända till de norra regionerna... här är en länk till Enare Träsk! Notera den finfina lilla vägen som viker av E75:an och zooma sedan ut och kolla vidderna runt Finlands tredje största sjö. Enare Träsk har 3 318 öar och alla är ungefär lika obebodda. Inte för att jag tar mig till öarna på hoj men den ensliga känslan är så avkopplande.

Hoj då?
Ja, googlelänken till Enare Träsk och tanken på landet som kryllar av färsk lakrits räcker egentligen för att jag ska dregla som en boxer. Än värre blir det när jag kollar in galet läckra Yamaha World Crosser ! Mjauoh! En maxlastad Super Tenere med all lakrits som går att få. Det ryktas att den ska börja säljas (i mars?) efter att mest ha varit just ett dräggelobjekt... kanske räcker mina 15 000 €, $ eller £ till en sådan läckerbit? World Crosser... Enare korsaren. Tanken svindlar. Den verkar förresten ha dubbla tankar, det behövs runt Enaresjön.

Men men, nu känner jag Henning och är fullständigt övertygad om att han egentligen menade 15 000 kronor. Då blir valet ett annat.
En liten slagning på blocket visade att det finns massor av vettiga exemplar som passar på finska pinnar. Dominator, TT, XT, DR, DL och en del annat. Till slut skulle jag ändå välja en fjäderlätt Suzuki DR 350 -91 där dubbade vinterdäck ingår. Priset är exakt 15 000 kronor och dubbdäcken behövs med tanke på all snö kring Enare nuförtiden.

Henning, vilken mc-resa glömmer du aldrig?

Loud pipes makes oväsen. Så är det. Jag tror inte en sekund på att brölpipor sparar liv, men däremot tror jag att de fordon som låter för lite är potentiella olyckskällor. Går det ihop då? Kanske inte, men i min värld finns det inga skäl att vi ska köra hojar som väcker fol, startar billarm eller överröstar folks konversationer vid sidan av vägen. Men, jag har själv varit med att vara ute och trampcykla och vingla fram obekymrat tills jag sett att en Volvo V70 smugit bakom mig. Jag hörde honom inte. Ljud, men på en resonlig nivå.

Ska vi hojåkare trygga vår framfart genom att "låta oss säkra" blir det ohållbart. De som sitter i bil hör oss ändå inte förrän vi är förbi medan folk kanske inte kliver ut i gatan om de hör 1300 kubik vråla ut genom ett rödglödgat 4-1. Hur som, gående har ändå företräde så det krävs nog att du kör väl saftigt innan du ska kunna få principrätt i sak för det sistnämnda.

Jag minns när vi testeade Honda CB600 Hornet och varvade ur den mot varvstoppet i tunnlar och andra ställen där ekot av vår gasglädje smekte våra trumhinnor! Nog låter det härligt med ylande radfyror, smattrande stånkor med stenhårt komp och det fuktiga fumpandet en H-D på lågvarv ger. Själv tycker jag att tvåtakts roadracers har ett svidande skönt ljud...

Får jag tipsa om ett YouTubeklipp som låter galet mysigt så är det denna:
http://www.youtube.com/watch?v=5P_JkddDw90

Ljud är mysigt, men jag vill åtminstone inte tvinga på oskyldiga min hobby. Min hoj låter lagom. Tycker jag i alla fall.

Jimmie, om du hade 15 000 och skulle köpa en hoj att utforska Finlands skogar och skogsvägar med, vilken skulle det bli?
 

Jag fick fundera en stund på frågan men är övertygad om att det finns rätt många prylar som varit avsedda för helt andra saker än mc-bruk som ändå varit brukbara. En gång stötte jag på ett bygge där byggherren satt spegelglas i en såsskål och fått ett par snitsiga sidospeglar.

Själv är jag inte lika fantasirik men de gånger jag åker till Nordkap brukar jag välja att köra så jag kommer fram efter midnatt då alla turister gått och lagt sig. (Dessutom har det hänt att vägtullspersonalen då gått hem.)
Nackdelen är att den lågt stående midnattssolen hamnar rätt i ögat under de sista 15 milen norrut och varken hjälm eller solglasögon ger skugga. Ett papper ur kollegieblocket och lite eltejp ur packväskan kom väl till pass som skydd mot solen. Om det var snyggt kan dock diskuteras.

Annars har jag tvärtom haft en förmåga att använda hojen till saker den inte varit avsedd för. Som sömn. Hojsängen är skönare än många tror, men kräver ryggskydd mot ojämnheterna och full mundering om regnet faller.

Henning, hur ska en motorcykel låta enligt dina öron?

 

Jo, Jimmie snackade i förra bloggen om nöjesfrihetsmättade motorcyklar och jag fick i returfråga av honom vilket var det mest komiska motorcykel eller mc-detalj jag sett?

Det första svaret kom blixtsnabbt, men fastnade lite på vägen då jag insåg att svaret kanske inte var så givet som jag först tänkt. Det finns så otroligt mycket tillköperier jag ser som galna eller pinsamma, men att utse den mest komiska. Det blev inte lätt.

Komisk motorcykel, om vi börjar med att försöka finna en sådan kommer det ändå till slut att hamna på den motorcykel jag finner mest "försökande". Vad jag menar med det är när en hojtillverkare försöker få en modell som inte är något att vara något annat. Men det är nog bara mest pinsamt och inte så komiskt. Korea-custom är ett sådant exempel.

Jag tycker att all form av tittahiterier är ändlöst pinsamma. Kromkråkor i plast och skinnluvor med sydstatsmönster och en rad annat som faller under min smakbila. Tillköpsprylar får inte vara utan funktion, är de bara för att se ballt och flådigt ut går det bort. Det fanns ett tag en flaska med smuts att köpa för att spraya på sin hoj så det såg ut som at man kört i lera. Det tar nästan priset.

Jag lägger ändå mina stålar på en hjälm. En hjälm som inte bara var lackad som, utan var gjord av - bambu! Notera att jag nu vänder på steken från hur jag resonerade från motorcyklar! Denna hjälm bestod alltså av ett yterlager av flätad bambu. Jag reserverar mig för att såga dess funktion och skyddsverkan vid krasch då jag inte kan säga att epoxypressad växtfiber skulle vara sämre än andra material som förekommer i hjälmar, men vem tusan i Europa vill susa omkring med en bambuhjälm på skallen. Tydligt inte många, för den försvann rätt snart.

Å du då Jimmie, har du stött på något som inte varit avsett för mc-bruk som du funnit särskilt praktiskt och användbart till just hojkörning?

Att hitta en motorcykel med begränsat körnöje är svårt om man som jag även kört en hel del bil. Det finns helt enkelt inget som kommer i närheten av Volvo 245 DL aut -77 (grön) eller Ford Transit -75 (gul) eller ens Alfa Romeo Alfetta -75.

Nu är detta en mc-blogg och i jämförelse med ovanstående var min Yamaha XS 400 Seca rena Ferrari F40 körnöjesmässigt.
Min Seca tog mig till och från jobbet under en tid när sönerna krävde kombibil. Arbetsdagen startade i ottan och grannen Ulf sa vid ett tillfälle att han irriterat sig på vaktmästarens gräsklipparvanor kl 06.00. (Jag bara nickade...)

Personen bakom youtubeklippet ovan verkar dock gilla ljudet och här är instrumenteringen som kanske ritats med samma linjal som nyss nämnda Volvo 245.
Modellnamnet Seca skapar också förvirring. Är det efter Laguna Seca eller efter spanska ordet för torr och enkel? 

Henning, vilken är den mest komiska mc eller mc-detalj du sett?

Jimmie ställde mig frågan vilken av årets hojar jag tror kommer att bli klassiker i en medelavlägsen framtid.

Innan jag svarar vad jag tror kan jag säga att jag i dåtid ägde en motorcykel som jag då visste att den i nutid skulle bli en klassiker; min Honda NS400R som jag köpte 1987 och skickade vidare i ägarledet för en vecka sedan. Men, den Suzuki GSX1100 av 1981 årsmodell jag hade 1988 till 1990 trodde jag nog inte att den skulle kunna ådra sig klassikerstatusen.

Av årets motorcyklar då? Jo, jag går genom märkena i bokstavsordning och tar upp några av dem jag tror kan ha chans att bli klassiker, och varför.
BMW K1600 - Den första radsexan på många många år kommer att ge samlarpoäng.
Ducati 1199 Panigale - En vansinnigt vacker och perfektionsproppad superhoj.
Honda Zoomer - En ball moped som sticker ut.
Kawasaki Versys 1000 - En hoj som är lite udda redan idag. En äventyrsvillig hoj med radfyra.
KTM RC8 - En utstickande sporthoj som folk som idag är 17 kommer att minnas när de är 40.
Suzuki GSX1300R Hayabusa - En legendarisk supertourer.
Triumph Tiger 800XC - Anglofiler kommer att nostalgiälska denna åternydanade designstudie.
Yamaha YZF-R1 - Modellen är redan en klassiker i sina tidiga års utgåva. Snygga jubilarer kan komma att bli eftertraktade.

Sen, visst Husqvarna Nuda 900R och en hel rad andra hojar. Men jag måste väl begränsa mig lite?

Appropå begränsningar, Jimmie! Vilken motorcykel har du haft som gav dig högst begränsat körnöje?

Den motorcykel jag saknat mest hittills är äldsta sonens Honda XL 125 Varadero som efter bara en månad stals. Vi hann med EN mc-resa, mina båda söner och jag. Därefter var det ett j-a #/&¤+# som stal motorcykeln, körde sönder och lämnade skrotet i diket. Det är 4 år sedan och jag bör komma över det snart... 

Andningspaus. *Räknar till tio*

Av de motorcyklar jag själv ägt är tveklöst min Yamaha IT 490 den jag saknar mest. Vilken galen tvåtaktare! Egentligen var det nog hat-kärlek.
Hat för att kick-benet blev lika gul/blått som hojen efter alla bakslag, och hat för att den aldrig startade på de första 20 försöken. När den var kall. Väl varm startade den någonstans mellan 10-15 försök.
När jag senare lärde känna hojen behövdes bara 7-9 försök innan ljudet "HADANGDANG DANG DANG" åter väckte känslor av kärlek! 

Henning, vilken av 2012-års motorcyklar tror du blir en framtida klassiker? 
// Jimmie

Jodå, nog minns jag den!

Mina polare hade moppar och så även jag. Men en dag dök det upp en kompis kompis som anslöt sig till polargänget. Han körde Yamaha RD125DX. Plötsligt var moppe inte kul alls och polaren som heter Patrick hetsade oss andra att skaffa motorcykel.

En annan kompis granne råkade ha en Suzuki T125 ståendes i lådor. Den åkte jag och kollade på. Det visade sig att han hade två T125S ståendes och jag köpte i habegärets omedelbara hets båda två för 500 kronor. Efter någon dags meck var den ena körbar och den fick sin premiärfärd på den snöpackade 70-vägen mellan Vallentuna och Upplands Väsby. Svinkallt, men... det var en motorcykel! Den bara måste köras!

Denna Suzuki T125S höll över vintern. Till våren såldes den, eller snarare byttes bort. Köpeskillingen var två LP-skivor med synthpop. De skivorna finns kvar i min samling än idag. Jag önskar att Suzukin varit den som stannat istället.

Jimmie, vilken av dina motorcyklar saknar du allra mest och kanske ångrar att du gjort dig av med?

Mina vintersäsonger är lätträknade men jag minns en snö-plig vinter med första 125:an. En skrotfärdig Suzuki TS 125 ER från -81 (året var 1988) Till skillnad mot fotot hade min en låg kromad framstänka (fel enligt dåtida offroad-mode) och efter en pinsam vurpa i snödrivan utanför gymnasieskolan hamnade jag väl på jumboplats i dåvarande coolhetstävling.

På insomnade Lilian Holms MC bokades därför revanschen = en splitt ny Honda NSR 125 R på 31 hk = värst i stan! Nu fyller jag sent på året så när de jämnåriga mullrade ur garagen på tunga hojar (eller i bil) kom jag knattrande på stans värsta 125:a. Ähum.
Bilden är i alla fall från MC-Nytt 1990 men fotot togs -89 och frasen ”otrolig väghållning” kan skapa vissa gliringar… men tävlingen i att vara cool har jag ändå lagt på hyllan numera. Tror jag.

Men Henning, du som haft över 50 hojar, minns du din första?
// Jimmie

Jag brinner för offroadhojar, det är det ingen tvekan om. Jag älskar de gamla dakarhojarna och har Honda Africatwin som en av mina 90-talsfavoriter. Den spelar oblygt på dess förebild Honda NXR750:s linjer och form.

Om jag skulle vara en sån som var skicklig nog att köra Paris - Dakar skulle jag göra det på en NXR och jag skulle göra det 1988 och jag skulle heta Cyril Neveu. Men, nu är jag Henning och året är inte 1988 så jag får väl hålla mig till att köra min nyinförskaffade XRV750 på Stockholms blaskblöta smågator.

Inte så illa det heller...

// Henning

När det gäller favoritmotorcyklar i Dakarrallyt så gillar jag Cyril Neveus Yamaha XT 500 i första rallyt 1979. Då startade 182 fordon totalt från Place du Trocadéro inför den 1000 mil långa sträckan till Dakar. Notera bara de snygga sidoväskorna.

Nu startar rallyt på annat håll och hojarna är inte riktigt som gamla XT:n. Henning, vilken hoj kör du helst från Paris till Dakar?
// Jimmie

Citat från nummer 11 - 1977 under vinjetten "Tummen ned":
"Tummen ned i sammanhanget för försäljningen av dötrista svarta mc-kläder. Nej, motorcykling är ju något härligt - låt den bli det då med färgsprakande utrustning - som dessutom räddar liv och lem. Sälj grejor så motorcyklisterna syns!" 
Slut citat.

Nu har det gått 35 år men ovanstående skulle kunna passa i många av dagens mc-diskussioner. Reflexväst, reflexfärger eller inte, vad säger du Henning? Gillar du din väst?
// Jimmie

Nu var det en tid sedan något hände i MC-Nyttbloggen, men det händer desto mer i verkliga livet. Manfred, som hade namnsdag i föregående inlägg från oktober, har slutat som chefredaktör för att anta nya utmaningar på annat håll. Det är en rejäl bibba med dryga 50 nummer som han jobbat ihop under sin tid. Tack Manfred! Nu ingår de snart i det mycket intressanta arkivet i skåpen bakom min rygg - ett arkiv som jag har väldigt svårt att hålla fingrarna från.

För det är så att när jag fick frågan om att "chefredda" landets äldsta mc-magasin hann jag knappt tänka klart innan munnen kastat ur sig ett "ja tack". I dag har emellertid hjärnan hunnit i kapp och den instämmer helt i munnens snabba reaktion.
Inte bara för att jag nu får jobba med alla sköna halv och helgalningar på OK-Förlaget i allmänhet och MC-Nytt i synnerhet - utan också av historiska skäl, som jag här tänkte ta upp i ett låångt första blogginlägg.
MC-Nytt fanns nämligen i mitt hem innan jag kunde läsa och kanske lärde jag mig tyda bokstäver snabbare tack vare denna tidning. Jag ville ju veta vad som stod kring de läckra hojbilderna.
Till exempel fanns mitt livs första motorcykel avbildad med faktaruta... en artikel om minicross som jag nästan 35 år senare får återse i arkivet. (Julnumret, nr 12/1977) Här hittar jag förutom min egen AIM 50 också bilder på några av mina äldre syskons hojar. Den läckra fyrtaktaren Honda XR 75 K5 som kördes av Pelle, den illersnabba Yamaha YZ 80 som kördes av Hans och den tjockhjulat tuffa Honda Z 50 Monkeybike som oftast kördes av Lars och Marie. 
I samma tidning hittar jag också bilder av de vuxnas motorcyklar som stod på gården - men dessa får jag berätta om vid ett senare tillfälle. Blogginlägg ska vara korta sägs det...

Hur som helst, som du kanske anar var min far, Leif "Leffe" Öbom, en mycket mc-intresserad fd. Vällingbyare som utvandrat norrut och på hans gård utanför Vindeln i Västerbotten kryllade det alltid av familjens och vännernas hojar. Pappa grävde till och med en crossbana på gården till oss barn där vi fick härja fritt. Allt kretsade kring motorcyklar. Trappan i huset var belamrad av hjälmar från Nolan, Stadium, JEB, AGV ... några var hemtrevliga integralhjälmar med mjuk stoppning och stort nedfällbart visir, medan resten var öppna störtkrukor med knäppskärm och en liten svart plastkopp. Ja alltså plastkoppen som sög fast i hakan när remmen för en gångs skull hittat rätt genom metallöglorna.
Jag blev mäkta stolt när jag med god tur lyckades knäppa hakspännet alldeles själv. Möjligen sitter spåren kvar, än i dag. Varje gång hjälmspännet knäpps fast inväntar jag frasen "åh vad duktig du är Jimmie som fick på hjälmen alldeles själv" – men förgäves. Som den 40-åring jag hunnit bli tar folk för givet att man ska klara hjälmknäppning helt utan beröm. Eller är det möjligen de numera finurliga hjälmknäppenas förtjänst?
Andra saker som fanns i pappas hem var högar med tidningar som MC-Nytt, ofta uppblandade med kataloger från Lelles, Flöters eller Roffes fullspäckade med Windjammer, King&Queen-sadlar och mycket annat. En annan detalj som tycktes självklar på den tiden var klubblivet, lokalt hette klubben RVMCC, Rödå Vindeln Motorcycle Club och "globalt" fanns SMC.

SMC - klistermärken på hojarna och tygmärken på kläderna var lika självklara som mc-märkesdekaler på personbilen. Åtminstone i mina sjuåriga ögon. 
Nämnda RVMCC hade för övrigt en välbekant tecknad figur som klubbsymbol. Om jag minns rätt var det faktiskt den "Hallepapipip"-tjattrande hackspetten i Kalle Ankas julafton. Tidsepoken var förmodligen den hackspettens egen karriär-pik för nu ser ungarna knappt på Kalle. Då visste alla vem han var och vissa kunde till och med imitera den retfulla spetten. 
När hackspetten i en scen startar sin lufthoj och drar iväg tänker jag alltid på RVMCC.
Vad jag vet har den klubben somnat in sedan länge, precis som många andra lokala småklubbar. Förr fanns de i nästan varenda byhåla.
Numera sker mycket av det sociala livet på nätet och att engagera folk i föreningar är svårt vad det än handlar om. Kanske är det en naturlig utveckling, precis som att många bloggar.
Det här blir som sagt ett allra första - och längsta blogginlägg. Jag ser det faktiskt som en hyllning till min far och alla andra "äldre" som bär med sig mc-intresset till de yngre.
Få hobbysysslor ger så många minnen, intryck, kunskaper och upplevelser. I mitt fall allt från 50-kubikaren till 125:an och vuxenlivets tunga hojar. Egentligen borde jag tacka farsan för mitt nya jobb också, men tyvärr dog han för bara några månader sedan. Kvar lämnade han en ogreppbar värld av minnen - och minnen är väl det finaste man kan lämna efter sig?

Nu så här dagen före julafton är det nästan tomt på förlaget när jag åter fastnat i MC-Nytt arkivet. Nog var 70-talet rätt läckert. Kawasaki Z1 900, Honda CB 750, Suzuki GS 750, BMW R 100 eller Yamaha XS 1100. Vilken luftkyld musik!
Nåja, men vad är väl en bal på slottet? Dags att ta sig tillbaka till nuet.
Det är som sagt dagen före julafton och dags att stänga arkivet för denna gång. Hoppas ni alla får en riktigt härlig helg och glöm inte skratta till hackspetten i Kalle Ankas jul. Eller aracuan som fågelsorten egentligen heter.

// Jimmie Öbom, Chefredaktör MC-Nytt

Grattis Manfred! Hur ska du fira din namnsdag?
-Vi måste väl äta ute. Restaurant Nian eller nåt...

Vem var först med att gratta dig?
-Sorin, en av våra testpiloter.

Vad heter du mer än Manfred förresten?
-Holz. Inget mer.

Nu är 5.11 lämnad till tryck. Pust och puh! Att lämna en tidning till tryck är jobbigt och nervpirrade även om allt är färdigt och klart i tid. Alltid är det något som dyker upp och rör till det.
Men men, denna gång gick det åter bra.

Men till saken; MC-Nytts kära KTM skall nu säljas.
Den går på blocket. Är du sugen är det bara att slå till! Känner du någon som vill ha en så är det bara att tipsa om att den finns på blocket...

Japp, då var motorcykelmässan På Två Hjul över för den här gången! Jag kan inget annat säga än att det kändes riktigt bra! Visst var jag lite väl nära gränsen att tvinga sjukskriva mig, men det går ju inte på en mc-mässa!

Under mässan minglar vi givet med läsare och branschfolk därtill givet kikar på hojarna som ställs ut och vad som bjuds i form av nya däck, säkerhetsanordningar och annat mc-relaterat som till exempel oumbärliga drömfångare och sammetsaffischer med skelett i hög hatt som kör chopper i en brinnande solnedgång...

Bland de viktiga sakerna vi gör på en mässa är att provsmaka alla utställares mässgodis i den internationellt erkända tävlingen Fair Candy Trophy. I år gick den smakfulla segern till Victory för deras lakritskolor med egen logga och allt. De som bjuder på tresmakers fruktkolor köpta uppe på utställarservicebutiken utdelas sura minuspoäng.

Nu sammanställer vi alla nyheter och skruvar ihop nummer 3.11 som du har hemma i lådan 15 februari!

Nu är det dags för MC-Nytt att packa ihop allt och dra till mässan! Vi kommer att husera A17:21 medan vår tävling Builders Trophy kommer att stå alldeles intill oss i A17:20!

Ja, det är väl inte mycket mer att säga än att vi ses där!

Idag kom Claes från systertidningen Klassiker upp och lade fram sina funderingar på att skaffa motorcykel. Manfred ledde fram sin nu mer så kända KTM 990 SMT och föreslog en deal.

Claes gillade nog mest priset, resten av egenskaperna som Manfreds exemplar erbjöd lät han sig knappast charmas av.

Men nu, våra vänner, tar vi på MC-Nytt julledigt! Syns efter nyår.

Jag gick förbi Fredrik Diits rum, han som är webbkille på ViBilägare, och såg att han fått förstärkning. Förstärkning både i form av en till webbredaktörsförmåga vid namn Emil Siverhall och förstärkning i form av en påse kulörta och smaksatta kolhydrater.

Branschkorrekt mumsar de givetvis Ahlgrens Bilar när de jobbar. Illa vore det annars.

Själva käkar vi givetvis ostbågar, vi som kör hoj medan vår egen layoutare Helena är från Norrland där de envisas med att käka ostkrokar. Appropå ostkrokar, är det inte helg nu?

Vi hade besök av en blivande praktikant här på MC-Nytt. Det var lille Viggo Rudin som kom på besök och precis som sin syrra gjorde för lite över två år sen så lägger tjejerna på förlaget lätt allt åt sida för att gulla med den blivande redaktören, eller prektikanten.

En sak kan vi i alla falla säga och det är att Viggo var ute i god tid med att göra redaktionen och förlaget uppmärksammad på sin existens, om nu en ansöka om praktikplats kommer. Men det är väl åtminstone 15 år kvar till dess...

Idag sitter Manfred och jag och smälter ner alla texter och bilder till ett uttömmande dokument om mässans alla feta nyheter! Jag summerar allt sittandes i Intermots presshall medan Manfred är och tar kompletterande uppgifter ute i mässhallarna. Intermot är verkligen enormt. Mässan fördelas i fem olika hallar på sammanlagt 110 000 kvadratmeter. Det skulle få plats nästan tio stycken Peterskyrkor (den där minst sagt ganska stora kyrkan i Rom) i Intermots lokaler.
Jag tror faktiskt inte det går att se allt på denna mässa på ens två veckor, lika lite besöka alla montrar på två dagar. Det är verkligen otroligt stort. Efter besök i montrar drar vi hem till hotellet, käkar en middag och drar upp på rummen och skriver ihop nyheterna. Jo, självklart finner en och annan kölsch också ner. Vi ska inte klaga.

Intressant är i år att alla talar om den dåliga period som passerat, ekonomiskt alltså. Ingen talar om dåliga tider framöver utan det är i stort positivt om än försiktigt positivt. Några märken tar sig utrymme att trumma på fina siffror trots den dåliga tid som varit. Vi gör som de och blickar framåt! Det här är bra och kommer bli bättre!

Jag kom in på redaktionen och såg att Manfred höll på att mäta och prova ett nytt rör till redaktionshojen. Den går lite tunt just nu så eventuell mappning är ett måste för att kunna använda den med ett högflösdesrör monterat.



Att den kommer bli snyggare med det nya röret är givet, men tygndpunkten kommer att bli ett problem.

-Jag tror nog att den kommer att låta lite väl pappigt, muttrar Manfred.

För övrigt städar vi mest ihop på redaktionen efter förra veckans hetsiga lämning av nummer 8.10 som just blir tryckt hos Punamusta OY i Finland.

Vi fick idag här på MC-Nytt en känsla av att den förmodade läsarsnittåldern är något yngre än vi tidigare trott.


På mitt skrivbord låg imorse nämligen ett väldekorerat C4-kuvert. Tydligt adresserat till Henning. Kuvertet var fullständigt igensmockat med påklistrade dinosaurier och om detta har någon pikande underton om skillnaden mellan tecknaren Elias Wiberg (fyra och ett halvt) från Gustavsberg och min ålder (40 och ett halvt) låter jag stå outrett.

I kuvertet låg en motorcykel tecknad och invid den namnet Henning i stora bokstäver. Som glädjande extra finner vi också en sommarklar sol som lyser upp tillvaron för den tecknade motorcykeln och därmed dess beundrare.
Den höga stänkan bak och de tydliga gaffelbensdamaskerna gör att det med all säkerhet är en offroadhoj. Färgkombinationen tillsammans med det förmodade faktum att det är just en offroad får redaktionens samlade modellexpertis att anta att det Elias tecknat är en KTM 990 Adventure S.
Att Henning ofta syns på en KTM 990 Adventure är redan känt...


Vilket fallet än är så är jag glad över den fina teckningen och låter den givetvis ersätta alla mossiga drömbilder på mina gamla (dinosaurielika) Honda NS400R:er på kontorsväggen.

Vår korrkille Erik sitter och läser igenom allt vi skrivit.
Det är inte alltid så kul att få tillbaka en text från Erik då hans öga ibland kan tyckas hitta "för många fel". Det är lätt att känna viss uppgivenhet och tycka att ens egna öga och fingrar borde vara mer med på vad de håller på med under arbetets gång... Men visst, inte tycker vi att han hittar "för mycket", det vore ju en korkad inställning.

Jag själv måste ju ta mig i kragen då jag nyligt lyckades få till konststycket att skriva att BMW K100 var trecylindrig och kom 1983. Det var ingenstans felstavat men väl ett grovt faktafel för en människa som jag är och många andra hojintresserade är med mig.
Vi ligger inne med en mängd nördiga fakta i huvudet. Skriver eller säger någon fel går vi i taket! Det vet väl alla att det var K75 som var trecylindrig. Sen var det där med året den kom... Åhhhhh...

Huga jag ryser över tanken på hur jag felat och gjort bort mig inför alla kunniga. Att Erik inte noterade det lägger jag honom inte till last. Han är ju inte lika nördig som jag...

Igår blev vi klara med MC-Nytt 4.10.
Det betyder att vi har precis ingenting gjort till nästa nummer. Egentligen. Jo, visst har vi artiklar som ligger och väntar, men de är inte inknåpade i den tidning vi nu med några timmars marginal börjat jobba med.


På väggen här sätter vi upp utskrifter efter hand artiklar blir färdiga och nu är 4.10 fix så då river vi ner allt och börjar om.

Nu är väggen tom. Det känns lite mitt emellan jätteskönt och "ånej, allt är kvar". Klart vi älskar vårat jobb och trivs, så klaga ska vi inte. Fast visst är det lätt att snegla ut på den soliga dagen och fundera på att kuta ner och köpa en 88:an och sätta sig på balkongen!

Men, vi är ju sånna här på MC-Nytt att vi alltid avslutar det vi

Nu har jag också gjort det. Skaffat en iPhone och blivit en av skaran användare... Eller missbrukare. det beror på hur man ser det.
Efter att ha irriterat mig på min gamla mobiltelefons otillräcklighet såg har hur två vänner både kunde surfa, skicka mail, fotografera, filma, spela musik, kolla vädret, planera veckan i kalendern, skicka SMS och MMS samt fjanta runt med en massa onödiga applikationer till sina leksaker. Själv kunde jag ringa, skicka SMS, MMS och... ja, det är allt. Sen var kameran rätt kass också.
Nä, nu ska jag jobba... Det jag inte hinner kan jag ju alltid skriva på telefonen.