Vad minns du bäst från alla mässor du har besökt vad gäller monter, monterdetalj, showstopper, hoj eller vad som helst. Vad fick dig att stanna upp?

Klippet här intill (klicka på rubriken ovan om du bara ser bilden) visar en Kawasaki ZX-10 med högtalare och stereo från JBL på NEC Bike Show 2010 i Birmingham. 
Gillar eller ogillar ni högtalarhojen...? Kommentera nedan.

Henning undrade vad som varit min dyraste läropeng vad gäller motorcykelgrejor. Ämnet är känsligt, men överst på listan hamnar helt klart min dumhet när jag efter flera mils körning öppnade en surströmmingsburk som åkt med i packväskan. Jag befann mig i Sveriges björnrikaste område i Jämtland och tanken var att locka björnar genom att luta en stor gren med surströmming och lite härskna köttstycken mot hojen. Hmm

På den tiden var jag frilansreporter på denna tidning och ville fånga björnar på samma bild som min egen hoj... det fanns inga gränser i jakten på scoop. 
Hur som helst, efter att ha skakats runt i packväskan några mil längs en skumpig grusväg var det dags att öppna härligheten. Övertrycket i burken var enormt blev jag varse. Surströmmingsspadet duschades inte bara i ansiktet och den förvånade munnen utan också över dyra mc-jackan och mc-byxorna.
Efter en arg ramsa infann sig björnfrossan... vad händer om nallarna känner lukten NU? Kan jag övertala dem om att jag inte smakar som jag doftar?

Jag var rätt snabbt nere i ett närbeläget vattendrag, iklädd hela mc-stället och en flaska YES diskmedel från stugan (där jag senare bevakade min björnfälla med kameran på stativ). Inga björnar behagade visa sig alls.

Nog om det förflutna. Äntligen skingrar sig vinterkänslan och vi kan börja leva i nuet igen tack vare en viss mc-mässa. Resten av veckan är det Göteborg som gäller. Hoppas vi ses där!

Jimmie frågade i den förra bloggen vilken som var den motorcykelresa jag aldrig skulle glömma. Jag behöver inte söka länge i minnet för att komma på vilken det är. Min resa på H-D i USA. Inget av det som gjorde denna resa hemsk beror på vilket land jag var i eller vilken hoj jag åkte på. Allt det var frid och fröjd med hojar, reserrutt, väder och rubbet. Förutom min mage.

Jag hade ätit någon form av beef jerky, åtminstone tror jag att det var den, som fick min mage att ge full gas. Här satt jag längs en av USAs vackraste vägsträckningar och nöp igen så jag höll på att få kramp i en av kroppens minst nämnbara muskler.

Resesällskapet var en bunt franska journalister som inte kunde engelska och som heller inte brydde sig ett smack om att jag inte kunde franska eller ens hade koll på vart vi skulle. Jag hittar också så dåligt i Kalifornien. Det var bara att haka på och försöka få en chans att gå på wc där jag visste att de skulle stanna en längre stund. Det skedde inte lika ofta som min mage krävde.

Saken blev efter hand något bättre. Jag fick gå på muggen och magen blev aningen lugnare, men inte bra. Kvällen kom och jag var närmast uttorkad och blev tröttare och tröttare. Att stanna och dricka vatten blev min huvudsyssla vid sidan av att köra. Tillslut var nattmörkret där och kurvorna tätnade uppe på de slingriga bergvägarna. Gatubelysning fanns inte och lyset från hojen var inte mycket att hurra över. Fransoserna låg före och gasade som små blådårar. En och annan gång var jag utanför vägmarkeringen och några gånger ute i det vi kan kalla spenaten.

När jag såhär i efterhand har sett film från vägen vi körde, tagen i dagsljus. Jag kan kallt konstatera att det inte var någon lämplig väg att köra utan sikt. Hade jag åkt av vägen i fel kurva hade jag blivit en fläck på änden av stupet. En blöt fläck. En röd och brun.

Nu klararde jag mig och överlevde. Behövde inte ens byta några kläder av andra skäl än vanlig normalhygensskäl. Men det var nära flera gånger. Både i kurvorna och i brallorna.

Hu, den gången vill jag inte resa igen, men gärna med samma hoj på samma ställe. Kanske utan de där fransoserna...

Du då, Jimmie? Vilket blev din dyraste läropeng vad det gäller motorcykelgrejor?

Henning undrade vad jag skulle välja för hoj för 15 000 om resan gick till Finlands skogar och skogsvägar. Först vill jag säga att för mig är Finland en favorit när det kommer till upptäcksresor, oavsett jag åker grovdäckad eller findäckad mc. Finland har trevligt folk, soliga somrar, djupa skogar och massor av badsjöar.
Med min 15 000 ?-hoj skulle jag återvända till de norra regionerna... här är en länk till Enare Träsk! Notera den finfina lilla vägen som viker av E75:an och zooma sedan ut och kolla vidderna runt Finlands tredje största sjö. Enare Träsk har 3 318 öar och alla är ungefär lika obebodda. Inte för att jag tar mig till öarna på hoj men den ensliga känslan är så avkopplande.

Hoj då?
Ja, googlelänken till Enare Träsk och tanken på landet som kryllar av färsk lakrits räcker egentligen för att jag ska dregla som en boxer. Än värre blir det när jag kollar in galet läckra Yamaha World Crosser ! Mjauoh! En maxlastad Super Tenere med all lakrits som går att få. Det ryktas att den ska börja säljas (i mars?) efter att mest ha varit just ett dräggelobjekt... kanske räcker mina 15 000 €, $ eller £ till en sådan läckerbit? World Crosser... Enare korsaren. Tanken svindlar. Den verkar förresten ha dubbla tankar, det behövs runt Enaresjön.

Men men, nu känner jag Henning och är fullständigt övertygad om att han egentligen menade 15 000 kronor. Då blir valet ett annat.
En liten slagning på blocket visade att det finns massor av vettiga exemplar som passar på finska pinnar. Dominator, TT, XT, DR, DL och en del annat. Till slut skulle jag ändå välja en fjäderlätt Suzuki DR 350 -91 där dubbade vinterdäck ingår. Priset är exakt 15 000 kronor och dubbdäcken behövs med tanke på all snö kring Enare nuförtiden.

Henning, vilken mc-resa glömmer du aldrig?

Loud pipes makes oväsen. Så är det. Jag tror inte en sekund på att brölpipor sparar liv, men däremot tror jag att de fordon som låter för lite är potentiella olyckskällor. Går det ihop då? Kanske inte, men i min värld finns det inga skäl att vi ska köra hojar som väcker fol, startar billarm eller överröstar folks konversationer vid sidan av vägen. Men, jag har själv varit med att vara ute och trampcykla och vingla fram obekymrat tills jag sett att en Volvo V70 smugit bakom mig. Jag hörde honom inte. Ljud, men på en resonlig nivå.

Ska vi hojåkare trygga vår framfart genom att "låta oss säkra" blir det ohållbart. De som sitter i bil hör oss ändå inte förrän vi är förbi medan folk kanske inte kliver ut i gatan om de hör 1300 kubik vråla ut genom ett rödglödgat 4-1. Hur som, gående har ändå företräde så det krävs nog att du kör väl saftigt innan du ska kunna få principrätt i sak för det sistnämnda.

Jag minns när vi testeade Honda CB600 Hornet och varvade ur den mot varvstoppet i tunnlar och andra ställen där ekot av vår gasglädje smekte våra trumhinnor! Nog låter det härligt med ylande radfyror, smattrande stånkor med stenhårt komp och det fuktiga fumpandet en H-D på lågvarv ger. Själv tycker jag att tvåtakts roadracers har ett svidande skönt ljud...

Får jag tipsa om ett YouTubeklipp som låter galet mysigt så är det denna:
http://www.youtube.com/watch?v=5P_JkddDw90

Ljud är mysigt, men jag vill åtminstone inte tvinga på oskyldiga min hobby. Min hoj låter lagom. Tycker jag i alla fall.

Jimmie, om du hade 15 000 och skulle köpa en hoj att utforska Finlands skogar och skogsvägar med, vilken skulle det bli?
 

Jag fick fundera en stund på frågan men är övertygad om att det finns rätt många prylar som varit avsedda för helt andra saker än mc-bruk som ändå varit brukbara. En gång stötte jag på ett bygge där byggherren satt spegelglas i en såsskål och fått ett par snitsiga sidospeglar.

Själv är jag inte lika fantasirik men de gånger jag åker till Nordkap brukar jag välja att köra så jag kommer fram efter midnatt då alla turister gått och lagt sig. (Dessutom har det hänt att vägtullspersonalen då gått hem.)
Nackdelen är att den lågt stående midnattssolen hamnar rätt i ögat under de sista 15 milen norrut och varken hjälm eller solglasögon ger skugga. Ett papper ur kollegieblocket och lite eltejp ur packväskan kom väl till pass som skydd mot solen. Om det var snyggt kan dock diskuteras.

Annars har jag tvärtom haft en förmåga att använda hojen till saker den inte varit avsedd för. Som sömn. Hojsängen är skönare än många tror, men kräver ryggskydd mot ojämnheterna och full mundering om regnet faller.

Henning, hur ska en motorcykel låta enligt dina öron?

 

Jo, Jimmie snackade i förra bloggen om nöjesfrihetsmättade motorcyklar och jag fick i returfråga av honom vilket var det mest komiska motorcykel eller mc-detalj jag sett?

Det första svaret kom blixtsnabbt, men fastnade lite på vägen då jag insåg att svaret kanske inte var så givet som jag först tänkt. Det finns så otroligt mycket tillköperier jag ser som galna eller pinsamma, men att utse den mest komiska. Det blev inte lätt.

Komisk motorcykel, om vi börjar med att försöka finna en sådan kommer det ändå till slut att hamna på den motorcykel jag finner mest "försökande". Vad jag menar med det är när en hojtillverkare försöker få en modell som inte är något att vara något annat. Men det är nog bara mest pinsamt och inte så komiskt. Korea-custom är ett sådant exempel.

Jag tycker att all form av tittahiterier är ändlöst pinsamma. Kromkråkor i plast och skinnluvor med sydstatsmönster och en rad annat som faller under min smakbila. Tillköpsprylar får inte vara utan funktion, är de bara för att se ballt och flådigt ut går det bort. Det fanns ett tag en flaska med smuts att köpa för att spraya på sin hoj så det såg ut som at man kört i lera. Det tar nästan priset.

Jag lägger ändå mina stålar på en hjälm. En hjälm som inte bara var lackad som, utan var gjord av - bambu! Notera att jag nu vänder på steken från hur jag resonerade från motorcyklar! Denna hjälm bestod alltså av ett yterlager av flätad bambu. Jag reserverar mig för att såga dess funktion och skyddsverkan vid krasch då jag inte kan säga att epoxypressad växtfiber skulle vara sämre än andra material som förekommer i hjälmar, men vem tusan i Europa vill susa omkring med en bambuhjälm på skallen. Tydligt inte många, för den försvann rätt snart.

Å du då Jimmie, har du stött på något som inte varit avsett för mc-bruk som du funnit särskilt praktiskt och användbart till just hojkörning?

Att hitta en motorcykel med begränsat körnöje är svårt om man som jag även kört en hel del bil. Det finns helt enkelt inget som kommer i närheten av Volvo 245 DL aut -77 (grön) eller Ford Transit -75 (gul) eller ens Alfa Romeo Alfetta -75.

Nu är detta en mc-blogg och i jämförelse med ovanstående var min Yamaha XS 400 Seca rena Ferrari F40 körnöjesmässigt.
Min Seca tog mig till och från jobbet under en tid när sönerna krävde kombibil. Arbetsdagen startade i ottan och grannen Ulf sa vid ett tillfälle att han irriterat sig på vaktmästarens gräsklipparvanor kl 06.00. (Jag bara nickade...)

Personen bakom youtubeklippet ovan verkar dock gilla ljudet och här är instrumenteringen som kanske ritats med samma linjal som nyss nämnda Volvo 245.
Modellnamnet Seca skapar också förvirring. Är det efter Laguna Seca eller efter spanska ordet för torr och enkel? 

Henning, vilken är den mest komiska mc eller mc-detalj du sett?

Jimmie ställde mig frågan vilken av årets hojar jag tror kommer att bli klassiker i en medelavlägsen framtid.

Innan jag svarar vad jag tror kan jag säga att jag i dåtid ägde en motorcykel som jag då visste att den i nutid skulle bli en klassiker; min Honda NS400R som jag köpte 1987 och skickade vidare i ägarledet för en vecka sedan. Men, den Suzuki GSX1100 av 1981 årsmodell jag hade 1988 till 1990 trodde jag nog inte att den skulle kunna ådra sig klassikerstatusen.

Av årets motorcyklar då? Jo, jag går genom märkena i bokstavsordning och tar upp några av dem jag tror kan ha chans att bli klassiker, och varför.
BMW K1600 - Den första radsexan på många många år kommer att ge samlarpoäng.
Ducati 1199 Panigale - En vansinnigt vacker och perfektionsproppad superhoj.
Honda Zoomer - En ball moped som sticker ut.
Kawasaki Versys 1000 - En hoj som är lite udda redan idag. En äventyrsvillig hoj med radfyra.
KTM RC8 - En utstickande sporthoj som folk som idag är 17 kommer att minnas när de är 40.
Suzuki GSX1300R Hayabusa - En legendarisk supertourer.
Triumph Tiger 800XC - Anglofiler kommer att nostalgiälska denna åternydanade designstudie.
Yamaha YZF-R1 - Modellen är redan en klassiker i sina tidiga års utgåva. Snygga jubilarer kan komma att bli eftertraktade.

Sen, visst Husqvarna Nuda 900R och en hel rad andra hojar. Men jag måste väl begränsa mig lite?

Appropå begränsningar, Jimmie! Vilken motorcykel har du haft som gav dig högst begränsat körnöje?

Den motorcykel jag saknat mest hittills är äldsta sonens Honda XL 125 Varadero som efter bara en månad stals. Vi hann med EN mc-resa, mina båda söner och jag. Därefter var det ett j-a #/&¤+# som stal motorcykeln, körde sönder och lämnade skrotet i diket. Det är 4 år sedan och jag bör komma över det snart... 

Andningspaus. *Räknar till tio*

Av de motorcyklar jag själv ägt är tveklöst min Yamaha IT 490 den jag saknar mest. Vilken galen tvåtaktare! Egentligen var det nog hat-kärlek.
Hat för att kick-benet blev lika gul/blått som hojen efter alla bakslag, och hat för att den aldrig startade på de första 20 försöken. När den var kall. Väl varm startade den någonstans mellan 10-15 försök.
När jag senare lärde känna hojen behövdes bara 7-9 försök innan ljudet "HADANGDANG DANG DANG" åter väckte känslor av kärlek! 

Henning, vilken av 2012-års motorcyklar tror du blir en framtida klassiker? 
// Jimmie

Jodå, nog minns jag den!

Mina polare hade moppar och så även jag. Men en dag dök det upp en kompis kompis som anslöt sig till polargänget. Han körde Yamaha RD125DX. Plötsligt var moppe inte kul alls och polaren som heter Patrick hetsade oss andra att skaffa motorcykel.

En annan kompis granne råkade ha en Suzuki T125 ståendes i lådor. Den åkte jag och kollade på. Det visade sig att han hade två T125S ståendes och jag köpte i habegärets omedelbara hets båda två för 500 kronor. Efter någon dags meck var den ena körbar och den fick sin premiärfärd på den snöpackade 70-vägen mellan Vallentuna och Upplands Väsby. Svinkallt, men... det var en motorcykel! Den bara måste köras!

Denna Suzuki T125S höll över vintern. Till våren såldes den, eller snarare byttes bort. Köpeskillingen var två LP-skivor med synthpop. De skivorna finns kvar i min samling än idag. Jag önskar att Suzukin varit den som stannat istället.

Jimmie, vilken av dina motorcyklar saknar du allra mest och kanske ångrar att du gjort dig av med?

Mina vintersäsonger är lätträknade men jag minns en snö-plig vinter med första 125:an. En skrotfärdig Suzuki TS 125 ER från -81 (året var 1988) Till skillnad mot fotot hade min en låg kromad framstänka (fel enligt dåtida offroad-mode) och efter en pinsam vurpa i snödrivan utanför gymnasieskolan hamnade jag väl på jumboplats i dåvarande coolhetstävling.

På insomnade Lilian Holms MC bokades därför revanschen = en splitt ny Honda NSR 125 R på 31 hk = värst i stan! Nu fyller jag sent på året så när de jämnåriga mullrade ur garagen på tunga hojar (eller i bil) kom jag knattrande på stans värsta 125:a. Ähum.
Bilden är i alla fall från MC-Nytt 1990 men fotot togs -89 och frasen ”otrolig väghållning” kan skapa vissa gliringar… men tävlingen i att vara cool har jag ändå lagt på hyllan numera. Tror jag.

Men Henning, du som haft över 50 hojar, minns du din första?
// Jimmie

Jag brinner för offroadhojar, det är det ingen tvekan om. Jag älskar de gamla dakarhojarna och har Honda Africatwin som en av mina 90-talsfavoriter. Den spelar oblygt på dess förebild Honda NXR750:s linjer och form.

Om jag skulle vara en sån som var skicklig nog att köra Paris - Dakar skulle jag göra det på en NXR och jag skulle göra det 1988 och jag skulle heta Cyril Neveu. Men, nu är jag Henning och året är inte 1988 så jag får väl hålla mig till att köra min nyinförskaffade XRV750 på Stockholms blaskblöta smågator.

Inte så illa det heller...

// Henning

När det gäller favoritmotorcyklar i Dakarrallyt så gillar jag Cyril Neveus Yamaha XT 500 i första rallyt 1979. Då startade 182 fordon totalt från Place du Trocadéro inför den 1000 mil långa sträckan till Dakar. Notera bara de snygga sidoväskorna.

Nu startar rallyt på annat håll och hojarna är inte riktigt som gamla XT:n. Henning, vilken hoj kör du helst från Paris till Dakar?
// Jimmie

Citat från nummer 11 - 1977 under vinjetten "Tummen ned":
"Tummen ned i sammanhanget för försäljningen av dötrista svarta mc-kläder. Nej, motorcykling är ju något härligt - låt den bli det då med färgsprakande utrustning - som dessutom räddar liv och lem. Sälj grejor så motorcyklisterna syns!" 
Slut citat.

Nu har det gått 35 år men ovanstående skulle kunna passa i många av dagens mc-diskussioner. Reflexväst, reflexfärger eller inte, vad säger du Henning? Gillar du din väst?
// Jimmie

Nu var det en tid sedan något hände i MC-Nyttbloggen, men det händer desto mer i verkliga livet. Manfred, som hade namnsdag i föregående inlägg från oktober, har slutat som chefredaktör för att anta nya utmaningar på annat håll. Det är en rejäl bibba med dryga 50 nummer som han jobbat ihop under sin tid. Tack Manfred! Nu ingår de snart i det mycket intressanta arkivet i skåpen bakom min rygg - ett arkiv som jag har väldigt svårt att hålla fingrarna från.

För det är så att när jag fick frågan om att "chefredda" landets äldsta mc-magasin hann jag knappt tänka klart innan munnen kastat ur sig ett "ja tack". I dag har emellertid hjärnan hunnit i kapp och den instämmer helt i munnens snabba reaktion.
Inte bara för att jag nu får jobba med alla sköna halv och helgalningar på OK-Förlaget i allmänhet och MC-Nytt i synnerhet - utan också av historiska skäl, som jag här tänkte ta upp i ett låångt första blogginlägg.
MC-Nytt fanns nämligen i mitt hem innan jag kunde läsa och kanske lärde jag mig tyda bokstäver snabbare tack vare denna tidning. Jag ville ju veta vad som stod kring de läckra hojbilderna.
Till exempel fanns mitt livs första motorcykel avbildad med faktaruta... en artikel om minicross som jag nästan 35 år senare får återse i arkivet. (Julnumret, nr 12/1977) Här hittar jag förutom min egen AIM 50 också bilder på några av mina äldre syskons hojar. Den läckra fyrtaktaren Honda XR 75 K5 som kördes av Pelle, den illersnabba Yamaha YZ 80 som kördes av Hans och den tjockhjulat tuffa Honda Z 50 Monkeybike som oftast kördes av Lars och Marie. 
I samma tidning hittar jag också bilder av de vuxnas motorcyklar som stod på gården - men dessa får jag berätta om vid ett senare tillfälle. Blogginlägg ska vara korta sägs det...

Hur som helst, som du kanske anar var min far, Leif "Leffe" Öbom, en mycket mc-intresserad fd. Vällingbyare som utvandrat norrut och på hans gård utanför Vindeln i Västerbotten kryllade det alltid av familjens och vännernas hojar. Pappa grävde till och med en crossbana på gården till oss barn där vi fick härja fritt. Allt kretsade kring motorcyklar. Trappan i huset var belamrad av hjälmar från Nolan, Stadium, JEB, AGV ... några var hemtrevliga integralhjälmar med mjuk stoppning och stort nedfällbart visir, medan resten var öppna störtkrukor med knäppskärm och en liten svart plastkopp. Ja alltså plastkoppen som sög fast i hakan när remmen för en gångs skull hittat rätt genom metallöglorna.
Jag blev mäkta stolt när jag med god tur lyckades knäppa hakspännet alldeles själv. Möjligen sitter spåren kvar, än i dag. Varje gång hjälmspännet knäpps fast inväntar jag frasen "åh vad duktig du är Jimmie som fick på hjälmen alldeles själv" – men förgäves. Som den 40-åring jag hunnit bli tar folk för givet att man ska klara hjälmknäppning helt utan beröm. Eller är det möjligen de numera finurliga hjälmknäppenas förtjänst?
Andra saker som fanns i pappas hem var högar med tidningar som MC-Nytt, ofta uppblandade med kataloger från Lelles, Flöters eller Roffes fullspäckade med Windjammer, King&Queen-sadlar och mycket annat. En annan detalj som tycktes självklar på den tiden var klubblivet, lokalt hette klubben RVMCC, Rödå Vindeln Motorcycle Club och "globalt" fanns SMC.

SMC - klistermärken på hojarna och tygmärken på kläderna var lika självklara som mc-märkesdekaler på personbilen. Åtminstone i mina sjuåriga ögon. 
Nämnda RVMCC hade för övrigt en välbekant tecknad figur som klubbsymbol. Om jag minns rätt var det faktiskt den "Hallepapipip"-tjattrande hackspetten i Kalle Ankas julafton. Tidsepoken var förmodligen den hackspettens egen karriär-pik för nu ser ungarna knappt på Kalle. Då visste alla vem han var och vissa kunde till och med imitera den retfulla spetten. 
När hackspetten i en scen startar sin lufthoj och drar iväg tänker jag alltid på RVMCC.
Vad jag vet har den klubben somnat in sedan länge, precis som många andra lokala småklubbar. Förr fanns de i nästan varenda byhåla.
Numera sker mycket av det sociala livet på nätet och att engagera folk i föreningar är svårt vad det än handlar om. Kanske är det en naturlig utveckling, precis som att många bloggar.
Det här blir som sagt ett allra första - och längsta blogginlägg. Jag ser det faktiskt som en hyllning till min far och alla andra "äldre" som bär med sig mc-intresset till de yngre.
Få hobbysysslor ger så många minnen, intryck, kunskaper och upplevelser. I mitt fall allt från 50-kubikaren till 125:an och vuxenlivets tunga hojar. Egentligen borde jag tacka farsan för mitt nya jobb också, men tyvärr dog han för bara några månader sedan. Kvar lämnade han en ogreppbar värld av minnen - och minnen är väl det finaste man kan lämna efter sig?

Nu så här dagen före julafton är det nästan tomt på förlaget när jag åter fastnat i MC-Nytt arkivet. Nog var 70-talet rätt läckert. Kawasaki Z1 900, Honda CB 750, Suzuki GS 750, BMW R 100 eller Yamaha XS 1100. Vilken luftkyld musik!
Nåja, men vad är väl en bal på slottet? Dags att ta sig tillbaka till nuet.
Det är som sagt dagen före julafton och dags att stänga arkivet för denna gång. Hoppas ni alla får en riktigt härlig helg och glöm inte skratta till hackspetten i Kalle Ankas jul. Eller aracuan som fågelsorten egentligen heter.

// Jimmie Öbom, Chefredaktör MC-Nytt

Grattis Manfred! Hur ska du fira din namnsdag?
-Vi måste väl äta ute. Restaurant Nian eller nåt...

Vem var först med att gratta dig?
-Sorin, en av våra testpiloter.

Vad heter du mer än Manfred förresten?
-Holz. Inget mer.

Nu är 5.11 lämnad till tryck. Pust och puh! Att lämna en tidning till tryck är jobbigt och nervpirrade även om allt är färdigt och klart i tid. Alltid är det något som dyker upp och rör till det.
Men men, denna gång gick det åter bra.

Men till saken; MC-Nytts kära KTM skall nu säljas.
Den går på blocket. Är du sugen är det bara att slå till! Känner du någon som vill ha en så är det bara att tipsa om att den finns på blocket...

Japp, då var motorcykelmässan På Två Hjul över för den här gången! Jag kan inget annat säga än att det kändes riktigt bra! Visst var jag lite väl nära gränsen att tvinga sjukskriva mig, men det går ju inte på en mc-mässa!

Under mässan minglar vi givet med läsare och branschfolk därtill givet kikar på hojarna som ställs ut och vad som bjuds i form av nya däck, säkerhetsanordningar och annat mc-relaterat som till exempel oumbärliga drömfångare och sammetsaffischer med skelett i hög hatt som kör chopper i en brinnande solnedgång...

Bland de viktiga sakerna vi gör på en mässa är att provsmaka alla utställares mässgodis i den internationellt erkända tävlingen Fair Candy Trophy. I år gick den smakfulla segern till Victory för deras lakritskolor med egen logga och allt. De som bjuder på tresmakers fruktkolor köpta uppe på utställarservicebutiken utdelas sura minuspoäng.

Nu sammanställer vi alla nyheter och skruvar ihop nummer 3.11 som du har hemma i lådan 15 februari!

Nu är det dags för MC-Nytt att packa ihop allt och dra till mässan! Vi kommer att husera A17:21 medan vår tävling Builders Trophy kommer att stå alldeles intill oss i A17:20!

Ja, det är väl inte mycket mer att säga än att vi ses där!

Idag kom Claes från systertidningen Klassiker upp och lade fram sina funderingar på att skaffa motorcykel. Manfred ledde fram sin nu mer så kända KTM 990 SMT och föreslog en deal.

Claes gillade nog mest priset, resten av egenskaperna som Manfreds exemplar erbjöd lät han sig knappast charmas av.

Men nu, våra vänner, tar vi på MC-Nytt julledigt! Syns efter nyår.

Jag gick förbi Fredrik Diits rum, han som är webbkille på ViBilägare, och såg att han fått förstärkning. Förstärkning både i form av en till webbredaktörsförmåga vid namn Emil Siverhall och förstärkning i form av en påse kulörta och smaksatta kolhydrater.

Branschkorrekt mumsar de givetvis Ahlgrens Bilar när de jobbar. Illa vore det annars.

Själva käkar vi givetvis ostbågar, vi som kör hoj medan vår egen layoutare Helena är från Norrland där de envisas med att käka ostkrokar. Appropå ostkrokar, är det inte helg nu?

Vi hade besök av en blivande praktikant här på MC-Nytt. Det var lille Viggo Rudin som kom på besök och precis som sin syrra gjorde för lite över två år sen så lägger tjejerna på förlaget lätt allt åt sida för att gulla med den blivande redaktören, eller prektikanten.

En sak kan vi i alla falla säga och det är att Viggo var ute i god tid med att göra redaktionen och förlaget uppmärksammad på sin existens, om nu en ansöka om praktikplats kommer. Men det är väl åtminstone 15 år kvar till dess...

Idag sitter Manfred och jag och smälter ner alla texter och bilder till ett uttömmande dokument om mässans alla feta nyheter! Jag summerar allt sittandes i Intermots presshall medan Manfred är och tar kompletterande uppgifter ute i mässhallarna. Intermot är verkligen enormt. Mässan fördelas i fem olika hallar på sammanlagt 110 000 kvadratmeter. Det skulle få plats nästan tio stycken Peterskyrkor (den där minst sagt ganska stora kyrkan i Rom) i Intermots lokaler.
Jag tror faktiskt inte det går att se allt på denna mässa på ens två veckor, lika lite besöka alla montrar på två dagar. Det är verkligen otroligt stort. Efter besök i montrar drar vi hem till hotellet, käkar en middag och drar upp på rummen och skriver ihop nyheterna. Jo, självklart finner en och annan kölsch också ner. Vi ska inte klaga.

Intressant är i år att alla talar om den dåliga period som passerat, ekonomiskt alltså. Ingen talar om dåliga tider framöver utan det är i stort positivt om än försiktigt positivt. Några märken tar sig utrymme att trumma på fina siffror trots den dåliga tid som varit. Vi gör som de och blickar framåt! Det här är bra och kommer bli bättre!

Jag kom in på redaktionen och såg att Manfred höll på att mäta och prova ett nytt rör till redaktionshojen. Den går lite tunt just nu så eventuell mappning är ett måste för att kunna använda den med ett högflösdesrör monterat.



Att den kommer bli snyggare med det nya röret är givet, men tygndpunkten kommer att bli ett problem.

-Jag tror nog att den kommer att låta lite väl pappigt, muttrar Manfred.

För övrigt städar vi mest ihop på redaktionen efter förra veckans hetsiga lämning av nummer 8.10 som just blir tryckt hos Punamusta OY i Finland.

Vi fick idag här på MC-Nytt en känsla av att den förmodade läsarsnittåldern är något yngre än vi tidigare trott.


På mitt skrivbord låg imorse nämligen ett väldekorerat C4-kuvert. Tydligt adresserat till Henning. Kuvertet var fullständigt igensmockat med påklistrade dinosaurier och om detta har någon pikande underton om skillnaden mellan tecknaren Elias Wiberg (fyra och ett halvt) från Gustavsberg och min ålder (40 och ett halvt) låter jag stå outrett.

I kuvertet låg en motorcykel tecknad och invid den namnet Henning i stora bokstäver. Som glädjande extra finner vi också en sommarklar sol som lyser upp tillvaron för den tecknade motorcykeln och därmed dess beundrare.
Den höga stänkan bak och de tydliga gaffelbensdamaskerna gör att det med all säkerhet är en offroadhoj. Färgkombinationen tillsammans med det förmodade faktum att det är just en offroad får redaktionens samlade modellexpertis att anta att det Elias tecknat är en KTM 990 Adventure S.
Att Henning ofta syns på en KTM 990 Adventure är redan känt...


Vilket fallet än är så är jag glad över den fina teckningen och låter den givetvis ersätta alla mossiga drömbilder på mina gamla (dinosaurielika) Honda NS400R:er på kontorsväggen.

Vår korrkille Erik sitter och läser igenom allt vi skrivit.
Det är inte alltid så kul att få tillbaka en text från Erik då hans öga ibland kan tyckas hitta "för många fel". Det är lätt att känna viss uppgivenhet och tycka att ens egna öga och fingrar borde vara mer med på vad de håller på med under arbetets gång... Men visst, inte tycker vi att han hittar "för mycket", det vore ju en korkad inställning.

Jag själv måste ju ta mig i kragen då jag nyligt lyckades få till konststycket att skriva att BMW K100 var trecylindrig och kom 1983. Det var ingenstans felstavat men väl ett grovt faktafel för en människa som jag är och många andra hojintresserade är med mig.
Vi ligger inne med en mängd nördiga fakta i huvudet. Skriver eller säger någon fel går vi i taket! Det vet väl alla att det var K75 som var trecylindrig. Sen var det där med året den kom... Åhhhhh...

Huga jag ryser över tanken på hur jag felat och gjort bort mig inför alla kunniga. Att Erik inte noterade det lägger jag honom inte till last. Han är ju inte lika nördig som jag...

Igår blev vi klara med MC-Nytt 4.10.
Det betyder att vi har precis ingenting gjort till nästa nummer. Egentligen. Jo, visst har vi artiklar som ligger och väntar, men de är inte inknåpade i den tidning vi nu med några timmars marginal börjat jobba med.


På väggen här sätter vi upp utskrifter efter hand artiklar blir färdiga och nu är 4.10 fix så då river vi ner allt och börjar om.

Nu är väggen tom. Det känns lite mitt emellan jätteskönt och "ånej, allt är kvar". Klart vi älskar vårat jobb och trivs, så klaga ska vi inte. Fast visst är det lätt att snegla ut på den soliga dagen och fundera på att kuta ner och köpa en 88:an och sätta sig på balkongen!

Men, vi är ju sånna här på MC-Nytt att vi alltid avslutar det vi

Nu har jag också gjort det. Skaffat en iPhone och blivit en av skaran användare... Eller missbrukare. det beror på hur man ser det.
Efter att ha irriterat mig på min gamla mobiltelefons otillräcklighet såg har hur två vänner både kunde surfa, skicka mail, fotografera, filma, spela musik, kolla vädret, planera veckan i kalendern, skicka SMS och MMS samt fjanta runt med en massa onödiga applikationer till sina leksaker. Själv kunde jag ringa, skicka SMS, MMS och... ja, det är allt. Sen var kameran rätt kass också.
Nä, nu ska jag jobba... Det jag inte hinner kan jag ju alltid skriva på telefonen.

Vintern med sin snö når tillslut även Stockholm och med det naturligtvis även stockholmstrafiken. Det är helt utan att jag blir imponerad jag ser hur folk hanterar sina fordon i halkan. Ingen sänkt fart, ingen ökad försikt och framförallt total brist på hänsyn.

De som skall gå över en gata vet att de har rätt och kliver bara rätt ut som de gjorde i somras, bilarna stannar ju. Jovisst, om de hinner. Fattar inte folk att det gör ont att ha rätt ibland?

I förrgår körde jag hem med hojen och på en sjuttiosträcka håller jag cirka 60, med crossdäckad motorcykel, för att det är så förbaskat halt. Ikapp kommer en SL-buss och lägger sig, jag skämtar inte,m två meter bakom! Jag fotar lätt på bromspedalen för att med bromsljuset be om lite utrymme bakåt. Inte brydde sig busschaffisen om det. Avståndet minskade till en meter och jag sänkte hastigheten lite för att skaffa mig det avstånd i tid jag kunde bakåt. Men inte reagerade busschaffisen på det. Den som undrar varför jag inte körde åt sidan ska veta att jag körde längst till höger i högerfil och hade räcke invid knäet...
Det gick inte.
Rörde jag gasen så reagerade hojen med att bli instabil och fotade jag ner på bakbromsen började ABS:en klippa. Snorhalt.
Hade jag vurpat hade jag varit Fonuskund direkt.

Efter att jag sänkt till 40 kilometer i timmen med bussen mindre än två meter bakaom började han äntligen på en omkörning, men tro inte att han bytte fil för omkörningen! Nej, halva bussen kvar i min fil och en sur blick var vad jag fick.

Händelsen är anmäld till SL. Känner du den som körde 628C vid Naturhistoriska mot Mörby i måndags vid 17-tiden kan du be denne ringa mig...

Manfred och jag har inte lärt oss systemet med hur de italienska butikerna har öppet.
Vi har sökt igenom hela vår stadsdel efter en butik som kan sälja oss de saker vi önskar. Jag vill ha mineralvatten, det köper jag alltid lokalt när jag är ute i världen för att finna det godaste. Lika så gör jag med dentalprodukter så jag vet vem som har den bästa och godaste tandkrämen.

Vi letar staden runt och allt är stängt, inte öppet eller något där emellan. Jo, en hade öppet men där fick jag inte handla med kort för under 20 Euro. Bankomaten accepterade inte mitt kort så det gick åt skogen. Uppgivna och utan de önskade produkterna vandrar vi fotömma hem för att snika till mig en tandborste i lobbyn på hotellet. Det var inga problem. De hade till och med San Pellegrino mineralvatten för 7,5 euro flaskan. Det fick vara.

I morse när Manfred fick för sig att hänga ut genom sitt fönster såg han en tant knalla med kundvagn. Märkligt, tänkte Manfred, hur långt har inte tanten släpat på den... Så slog det honom. Ja, ni gissar rätt! Baksidan på hotellet är ett köpcentrum som får vilket Coop Forum som helst att blekna. Snacka om att gå över ån efter mineralvatten...

Italien är ett lite udda land. Vi finner inte alltid den struktur och ordning vi millimeteranpassade svenskar är vana vid. Inte bara det, italienarna är ganska innovativa, både som mode-, mat-, industri- och reservdelsskapare.

Denna kille kraschade sin skoter, utbrast "Guarda e rotto!" och kutade upp i köket efter en kvartsmeter aluminiumfolie. Med endast knytnäven som form lyckades han framställa denna högteknologiska och ljusbildsoptimala reflektor.

Vi står häpna av beundran.

MC-Nytt har givetvis, precis som i Kalifornien [Se tidigare blogginlägg: http://www.mcnytt.se/content/index.php?id=844 ] skaffat oss en lokal filial till det luftkonditionerade kontoret på Ynglingagatan i Stockholm. Manfreds rum tjänar som redaktions- och arbetsrum medan mitt eget mest är mitt eget krypin för när jag lessnat på Manfred och hans humor. En oas där jag i lugn och ro kan skicka SMS och mail till kära vänner därhemma.

Visst erbjuder EICMA-mässan ett pressrum där vi kan sitta och jobba om vi önskar beskriva alla nyheter utan å, ä och ö. Men detta undviks helst med tanke på att vi hellre skriver om nyheter i vårt eget språks fulla blom istället för den prickfrihet som utländska tangentbord har att erbjuda...

Nu har vi skrivit klart dagens och gårdagens nyheter och skall åter till mässan för att kika om vi missat något.

Vi får väl se om tåget tar oss åt rätt håll eller inte, annars blir det sightseeing på den italienska landsbygden. Men det är klart, det är inte det sämsta...

Tredje dagen i Milano. Mässan drar till sig allt fler människor och vi vet att det under slutet av veckan kommer att bli så fullt av människor så att man behöver propellerfett för att kunna tränga sig genom människohavet. Alla balla hojar har presenterats nu. Skynken har fallit, överentusiastiska talare har visat statistik över hur bra det går jämfört med för alla andra och fotfolket från världspressen har sagt "ooooooooohhh" och "wooooowww" över prototyper från en till sex cylindrar.
Vi har nu lämnat papperstidningen till tryckeriet och har under mässans andra dag koncentrerat oss på att leta efter balla prylar. Vi hittade en hel del i de sju mässhallarna. Imorgon blir vår sista dag bland hojarna och det är vi faktiskt glada över. Varken Henning eller jag har nämligen särskilt sköna skor. Klantigt? Ja, kanske det… men man lär sig förhoppningsvis av sina misstag. Att vi inte kan italienska kanske inte är något direkt misstag men definitivt ett handikapp i vardagstrafiken då vi hela tiden lyckas bli hänvisade åt fel håll eller får prata med fel personer. Det gör att man får lite annan syn på hur det kan vara att vara invandrare i ett annat land.
Just nu har vi uppdaterat webben. Henning börjar bli lite kvällstrött och jobbar med vår Facebooksida… Det kommer att kännas som ett rejält dagsarbete när vi loggar ur för dagen.

Idag anlände jag och Manfred till Italien. Vi är i Milano för att kika på och rapportera ifrån Eicma-mässan.

Flyget var rena MC-expressen med mesta bara branschfolk på väg till samma mål som vi.



Vi irrade runt i ett helt tomt mässkomplex för att gå på Ducatis presskonferens och trodde först vi gått fel men inte då. Saker är bara lite annorlunda i Italien. Efter pressvisningen, där nya Multistrada presenterades, åt vi en middag med Magnus Johansson på Bike och snubblade ihop med bland andra Kenth Öhlin från Öhlins.



För yttermera visso kan vi redogöra för vad Manfred anser om mitt lokalsinne. Hitta rätt är jag tydligen så dålig på att jag, allt enligt Manfred, inte skulle kunna hitta ut ur ett öppet utedass om det var så...

Idag var jag, Manfred och Riksettans Jörgen Persson på lunch. Vi åkte till stadens schystaste grill. Brunos på Nybrogatan. De serverar leberkäs, en tysk matspecialitet som påminner om falukorv fast grillad och i bröd. Den serverades som sagt i bröd tillsammans med sås och surkål. En upplevelse!

Manfred fegade och åt en ... zigeunerwurst. En typ av tysk korv lite starkade än bratwurst. Den var sådär. Leberkäs regerar!

Idag har det varit ett rätt så lugnt tempo här på redaktionen. Tiden
fördrevs med lite pillande på webben och övervakning av Hondas officiella
utannonsering av VFR1200F. Efter lunch tittade Gandalf in. Timmy, som han
egentligen heter, har själv tidigare praktiserat på MC-nytt. Det blev
vardagligt stillasittande och en massa trolleritricks från hans sida!

Imorgon är det redan fredag. Det är otroligt hur snabbt veckan har
fortskridit i jämförelse med en vanlig skolvecka. Att dela arbetstider-
och uppgifter (nästan i alla fall) med de andra här på redax har varit en
väldigt givande erfarenhet så här långt. Att få en insyn i hur det
fungerar på en riktig tidningsredaktion är verkligen skit kul!

Vår praktikant Erik sitter nu första dagen på redaktionen och tar tag i den eftersatta webben. Resultatet av hans arbete kommer kanske inte synas dag ett men väl efterhand.

Vi välkomnar verkligen både Erik och hans arbete. Lite nya webbartikar kommer upp samt en del annat kul.

När kameran kom upp i nyllet på honom kunde han inte sluta att le. Se bilden bara...

Ett litet Youtubeklipp så här på fredagen?

Ja, det var allt... :)

Jag lyckades idag på grund av att jag rörde mig oförsiktigt stöta till och välta Manfreds KTM 990 SMT! Med ett brak gick den omkull och där stod jag som den bortgjorda redaktör jag är.

Hojen har inte rullat en meter men Manfred tog det med ro. Jag kommer inte behöva betala självrisk eller någonting sånt, bara jag lovar att inte välta den igen.