Dagen före dopparedan

Nu var det en tid sedan något hände i MC-Nyttbloggen, men det händer desto mer i verkliga livet. Manfred, som hade namnsdag i föregående inlägg från oktober, har slutat som chefredaktör för att anta nya utmaningar på annat håll. Det är en rejäl bibba med dryga 50 nummer som han jobbat ihop under sin tid. Tack Manfred! Nu ingår de snart i det mycket intressanta arkivet i skåpen bakom min rygg - ett arkiv som jag har väldigt svårt att hålla fingrarna från.

För det är så att när jag fick frågan om att "chefredda" landets äldsta mc-magasin hann jag knappt tänka klart innan munnen kastat ur sig ett "ja tack". I dag har emellertid hjärnan hunnit i kapp och den instämmer helt i munnens snabba reaktion.
Inte bara för att jag nu får jobba med alla sköna halv och helgalningar på OK-Förlaget i allmänhet och MC-Nytt i synnerhet - utan också av historiska skäl, som jag här tänkte ta upp i ett låångt första blogginlägg.
MC-Nytt fanns nämligen i mitt hem innan jag kunde läsa och kanske lärde jag mig tyda bokstäver snabbare tack vare denna tidning. Jag ville ju veta vad som stod kring de läckra hojbilderna.
Till exempel fanns mitt livs första motorcykel avbildad med faktaruta... en artikel om minicross som jag nästan 35 år senare får återse i arkivet. (Julnumret, nr 12/1977) Här hittar jag förutom min egen AIM 50 också bilder på några av mina äldre syskons hojar. Den läckra fyrtaktaren Honda XR 75 K5 som kördes av Pelle, den illersnabba Yamaha YZ 80 som kördes av Hans och den tjockhjulat tuffa Honda Z 50 Monkeybike som oftast kördes av Lars och Marie. 
I samma tidning hittar jag också bilder av de vuxnas motorcyklar som stod på gården - men dessa får jag berätta om vid ett senare tillfälle. Blogginlägg ska vara korta sägs det...

Hur som helst, som du kanske anar var min far, Leif "Leffe" Öbom, en mycket mc-intresserad fd. Vällingbyare som utvandrat norrut och på hans gård utanför Vindeln i Västerbotten kryllade det alltid av familjens och vännernas hojar. Pappa grävde till och med en crossbana på gården till oss barn där vi fick härja fritt. Allt kretsade kring motorcyklar. Trappan i huset var belamrad av hjälmar från Nolan, Stadium, JEB, AGV ... några var hemtrevliga integralhjälmar med mjuk stoppning och stort nedfällbart visir, medan resten var öppna störtkrukor med knäppskärm och en liten svart plastkopp. Ja alltså plastkoppen som sög fast i hakan när remmen för en gångs skull hittat rätt genom metallöglorna.
Jag blev mäkta stolt när jag med god tur lyckades knäppa hakspännet alldeles själv. Möjligen sitter spåren kvar, än i dag. Varje gång hjälmspännet knäpps fast inväntar jag frasen "åh vad duktig du är Jimmie som fick på hjälmen alldeles själv" – men förgäves. Som den 40-åring jag hunnit bli tar folk för givet att man ska klara hjälmknäppning helt utan beröm. Eller är det möjligen de numera finurliga hjälmknäppenas förtjänst?
Andra saker som fanns i pappas hem var högar med tidningar som MC-Nytt, ofta uppblandade med kataloger från Lelles, Flöters eller Roffes fullspäckade med Windjammer, King&Queen-sadlar och mycket annat. En annan detalj som tycktes självklar på den tiden var klubblivet, lokalt hette klubben RVMCC, Rödå Vindeln Motorcycle Club och "globalt" fanns SMC.

SMC - klistermärken på hojarna och tygmärken på kläderna var lika självklara som mc-märkesdekaler på personbilen. Åtminstone i mina sjuåriga ögon. 
Nämnda RVMCC hade för övrigt en välbekant tecknad figur som klubbsymbol. Om jag minns rätt var det faktiskt den "Hallepapipip"-tjattrande hackspetten i Kalle Ankas julafton. Tidsepoken var förmodligen den hackspettens egen karriär-pik för nu ser ungarna knappt på Kalle. Då visste alla vem han var och vissa kunde till och med imitera den retfulla spetten. 
När hackspetten i en scen startar sin lufthoj och drar iväg tänker jag alltid på RVMCC.
Vad jag vet har den klubben somnat in sedan länge, precis som många andra lokala småklubbar. Förr fanns de i nästan varenda byhåla.
Numera sker mycket av det sociala livet på nätet och att engagera folk i föreningar är svårt vad det än handlar om. Kanske är det en naturlig utveckling, precis som att många bloggar.
Det här blir som sagt ett allra första - och längsta blogginlägg. Jag ser det faktiskt som en hyllning till min far och alla andra "äldre" som bär med sig mc-intresset till de yngre.
Få hobbysysslor ger så många minnen, intryck, kunskaper och upplevelser. I mitt fall allt från 50-kubikaren till 125:an och vuxenlivets tunga hojar. Egentligen borde jag tacka farsan för mitt nya jobb också, men tyvärr dog han för bara några månader sedan. Kvar lämnade han en ogreppbar värld av minnen - och minnen är väl det finaste man kan lämna efter sig?

Nu så här dagen före julafton är det nästan tomt på förlaget när jag åter fastnat i MC-Nytt arkivet. Nog var 70-talet rätt läckert. Kawasaki Z1 900, Honda CB 750, Suzuki GS 750, BMW R 100 eller Yamaha XS 1100. Vilken luftkyld musik!
Nåja, men vad är väl en bal på slottet? Dags att ta sig tillbaka till nuet.
Det är som sagt dagen före julafton och dags att stänga arkivet för denna gång. Hoppas ni alla får en riktigt härlig helg och glöm inte skratta till hackspetten i Kalle Ankas jul. Eller aracuan som fågelsorten egentligen heter.

// Jimmie Öbom, Chefredaktör MC-Nytt